Inte farväl men nästan
Familjen i det vita huset vandrar in i vardagen. Livet vi lever här och nu är fullt och fantastiskt.
Bloggen känns som ett inte ens növändigt ont. Därför lägger jag bloggen på is. Trots en sommar då jag fyndat friskt. Trots att lilla S rum snart är färdigt. Trots att Gnillot har fått fina retrolampor som jag gärna skulle visa. Trots att våra bin har delat med sej av sin honung.
Vi har en liten Gnillot som börjat dagis, en lilla S som går sista året på lågstadiet och en stora S som faktiskt går sista året på mellan. Det, tillsammans med vänner som är viktiga och fina gör att bloggen får vänta. Jag skulle gärna dela med mej om en underbar vecka i Göteborg. Om mitt äppelträd som ger äpplen (stora, goda ätbara!!!) för första gången. Eller om Gnillots hiskeliga bravader som skrämmer oss varje dag. Eller om trappen upp som står för en makeover.
Men jag låter bli, istället jag kramar mina döttrar en extra gång, kysser maken på munnen och tackar nån högre makt för mitt fantastiska liv. Datorn finns kvar, och istället lever jag här. Här och nu, omgiven av underbara vänner, väl värda min tid, och en fin familj som också vill vara delaktiga.
Så hur mycket jag än tycker om er, så är det ni som får stryka på foten. När jag har fått grepp om vardagsrullet kommer jag tillbaka, sköt om er till dess!
I´m gonna miss u all!
