LISAS BIBLIOTEK -Om böcker, the´& allting annat

Jag har många fina vänner och väninnor.

Många av dem håller jag verkligen av, men i mitt hjärta finns det fyra som jag alltid bär med mej.

C ; Hon är min allra första, riktiga vän.
Hon är den enda som följt mej genom barndomens skimrande lekar, genom fnittriga tonår och in i det vuxna livet.
Det är hon som har delat tonårens funderingar om livet som ska komma, och om besväret med yngre bröder:)
Hon stod därframme i kyrkan med mej, när jag sa "ja" till min man.

 Hon har alltid funnits där. 

Jag är den vuxna kvinna jag är idag, tack vare henne.
 
Den där armkroken vi hade om varann redan i tredje klass finns kvar, inte fysisk, men i mitt hjärta har hon för alltid krokat sej fast.
Vi pratar allt för sällan med varann, men när vi väl gör det så är det som ingen tid alls har gått, vi tar vid där vi slutade sist. När jag tänker på henne blir jag nostalgisk, och trots att hon representerar tiden som gått så ser jag alltid henne, hon som har rött hår och älskar hästar, hon som är 12-13 år.

Tack vare henne har jag alltid varit stark, hon var tryggheten som man så väl behöver genom alla skolår.
Jag är så tacksam att hon är min än idag.



V; Hon kom in i mitt liv i slutet av tonåren.
Vi skapade våra allra första hem tillsammans.
Med henne har jag delat den allra största glädje men också de allra, allra svåraste stunderna som livet för med sej och som vi aldrig nånsin trodde att någon skulle behöva uppleva.
 
Hon har alltid varit min förebild som mamma och hon är den mest generösa människa jag vet.

Hon ställer alltid upp, och jag kan alltid lita på henne. Våra barn är mer som syskon än som kamrater och jag vet att hon älskar mina barn som om det vore hennes egna.
 Och jag älskar hennes.

Hon var och är min trygghet och min tröst och mer än en gång har hon varit den som hindrat mej från att bryta ihop, trots att hon inte alltid vetat om det, det har varit nog med att hon fanns där och bara var hon.
Jag är så tacksam att vi är vi än idag, mer än tjugo år senare.



Ia; Henne fick jag på köpet ihop med en svåger.
Idag är hon inte längre en svägerska, utan hon är en vännina jag bär i mitt hjärta, alltid.
Hon är den mest fysiska människa jag känner. Hon vet när man behöver kramar fast man inte själv vet det.
Hon är stark och vacker och den största glädjespridaren som finns.

Hon är generös och min förebild som kvinna.
 Det hon inte klarar av finns inte.

Hon är unik.

Hon imponerar mej ständigt på nytt och hon är min vitamin-injektion.
Hon kan förstå saker som ingen annan kan.



T; Jag har henne tack vare min dotter
Hon är den som mest nyligen kommit in i mitt liv.

Fast det känns som om hon alltid varit en del av det.
Hon är värnar om jorden, om kvinnorna och hon är mitt samvete.

Jag är så tacksam att hon finns i mitt liv,  och om vi nånsin flyttar från vårt hus så är hon anledningen.
För då står jag inte ut längre utan flyttar efter henne.

Hon är mitt skratt och min glädje och hon har en stor generös familj, och jag önskar att jag vore hennes syster och inte hennes vän, så att vi kunde ses ännu oftare!
(Ja, jag känner en sorts missriktad svartsjuka till Desso:)

Hennes döttrar är mina döttrars bästa vänner


Jag älskar mina fina väninnor, allihop, och det värsta är att de har lämnat mej, allihop....

Någon av dem har flyttat så långt som 130 mil bort, en annan "bara" 25 mil, men de har alla flyttat härifrån.

Tänk då vad ett dop kan göra?

För en gång skull får jag dem alla under ett tak och får rå om dem alla samtidigt, för en liten, liten stund....

Man får vara tacksam för det lilla.........

♥